Ztiinaaaberg

Alla har sina hemligheter.

En hemlighet som man inte tror att de bär på, för de döljer den så bra med sitt fejkade smile.

De mår inte bra.

Alla har vi någon gång haft det svårt, av alla möjliga själ, familjen, vännen, elr f.d vännen, killen/tjejen osv..

De vill inte berätta för någon, men vill ändå bli av med problemet, hur ska de bli det då kan man fråga sig själv!

Jag har en bästa vän, många bästa vänner, å det är jag så jävla glad över! Många har inte det, å har massa dumma/konstiga tankar om sig själv kanske? Avundsjuk på andra över det dom har, för man inte själv har det. Å därför beter sig de dumt för det..

Livet är verkligen en bergochdalbana! Ibland så j*lva bra att man aldrig vill glömma det. Ibland så j*vla dåligt, att man bara vill hoppa framför ett tåg, känna smärtan för nnån sekund, å för att senare olyckligt försvinna från världen. Har ni kännt så någon gång?

Alla har de dom som de tycker bättre om, å mindre om vissa, kanske tillochmed hatar dom? Ja, så är det nog.

Men avundsjukan har nog spelat sitt kast där då.

Allt som händer, att man skiljer sig, bråkar, skaffar barn, giter sig, skaffar pojkvän, allt det bra och det dålga, händer nog pågrundav kärleken. Kärleken till sin familj är stor, för mig, för vissa kanske inte. En förälder har svikit å stuckit kanske? Eller att den som man litade på (mamma pappa oster faster mormor farmor morbror osv) svek en. Iaf, jag har levt nog länge för att förstå, Amor vincit omnia. Kärleken är oövervinnerlig. Eller vad tycker ni?